Jag har aldrig varit riktigt nöjd med mig själv och min kropp. Visst, jag har kunnat acceptera att det är såhär min kropp ser ut men det betyder inte att jag innerst inne verkligen tyckt om mig själv. Har alltid tyckt att jag är för stor här och där, att jag är en enda på jorden med bristningar och att det är nästan en synd att ha det. (Nu på senare år vet man ju att det är mänskligt att ha bristningar och att de flesta har det!)
 
Helt enkelt förjävliga hjärnspöken som lever vidare från tiden då man blev mobbad. Det är ingenting man bara glömmer för att det lagt av, utan det finns alltid med en och man kan väl säga att det har bidragit till mina kroppskomplex. 

 

Men nu har jag kommit till slutsatsen att jag vill träna och gå ner i vikt. Jag gör det för min egna skull, ingen annans och det är viktigt att veta. Att man gör det för sig själv, inte p.g.a att någon tryckt ner en. Jag vill träna för att må bättre, gå ner i vikt, klara av tyngre lyft, jobba på min stablitet och muskeluppbyggnad så att även mitt problem med mitt knä försvinner. 

 

Jag har ett mål eller ja, jag har flera mål men min målvikt är 65 kg. 

Vad gör vi? NU KÖR VI.

(Hade ingen träningsrelaterad bild så ni får en bild från midsommar, överposerad.)