En rastlös människa
Jag börjar bli rastlös, jag vill röra på mig men jag kan inte. Inte i den mån jag önskar i alla fall. Knät blir bättre för varje dag men det är nu det börjar göra ont när jag försöker röra på mig. Jag känner mig som en degklump, en otymplig liten degklump med käpp.
 
Jag tog av tryckförbandet igår, vilket gjorde det lättare att göra sjukgympan.
Wihoooo!
 
Förhoppningsvis åker jag ner till Stockholm imorgon, det är planen om inte mitt knä får för sig något.
 
Nu ska jag fortsätta klättra på väggarna.
 
 
 
 
 
 
 
Operation
Fredagen den 13 februari opererades jag för första gången någonsin. Jag genomgick en så kallad titthålsoperation, i mitt knä. Jag har haft problem med mitt knä i flera år och detta var det sista i undersökningsväg som kunde ge svar på varför jag får ont. Nu vet jag att jag har bristningar i brosket bakom knäskålen och att det kanske är det som ger mig smärta vid ansträngning. Det finns till och med ett namn för detta, kondromalaci. Visst, jag hade hoppats på något mer, kanske något ingrepp som hade kunnat hjälpa mig mirakulöst och så hade allt blivit bra. Men så är det inte. Det går inte att fixa, utan jag måste bygga upp mina muskler i benen, absolut inte gå upp i vikt och framför allt hålla mig hälsosam för att besvären ska bli bättre. Det är dock väldigt skönt att veta vad som är fel nu och att jag kan börja träna på riktigt. Nu jädrar!
 
Hur var det under operationsdagen?
Det var väl läskigt. Dagen började 05:00 med dusch och intag av vatten och juice.
06:30 körde Anna mig till sjukhuset, sedan lämnade hon mig vid 07:06.
07:30 blev jag uppropad, fick träffa läkaren, han ritade på mitt ben och skickade ut mig till väntrummet igen. Några minuter senare blev jag uppropade igenom av en sköterska. Av henne fick jag sjukhusets finaste kläder att byta om till. Blev tilldelad en säng, smärtstillande i förebyggande syfte och sen var det bara att vänta.
 
Efter kanske 45 minuter så kom en läkarstudent och frågade om jag ville ställa upp i en studie, självklart! Studien handlade om illamående efter operation när man blivit sövd. Ha-ha, tänkte jag. Jag blir inte illamående så lätt men jag ville ändå ställa upp i studien. Gud, vad jag skulle få ångra dessa tankar.
 
Jag somnade efter ett tag och efter det tappade jag helt tidsuppfattningen då det inte fanns någon klocka i salen. Jag blev sedan väckt av narkosläkarna, de pratade igenom allt med mig och rullade ner mig och sängen till operationssalen. Jag fick säga hej till alla och sedan lägga mig ner på bristen. Det hände inte så mycket sedan, narkosläkarna försökte hitta någon ven i min arm som var villig nog att samarbeta med dem, men det tog tid. Det gjorde ont. Till slut så lyckades de sticka mig rätt och sedan somnade jag ganska snabbt.
 
Vid 11:00 vaknade jag i någon sal, någonstans på sjukhuset. Uppvaket. Allmänt dåsig och helt desorienterad. Hörde mitt namn, somnade om, hörde någon prata om mina värden, somnade om, vaknade upp i salen jag började dagen i. Sov lite till. Jag vaknade tillslut och bestämde mig för att signalera att jag var redo för fika och vätska. Det mumsade jag i mig och jag tyckte att jag nu hade börjat vakna till. Det trodde jag, ja. En stund senare kom illamåendet, som en förjävlig bakfylla. Ringde efter en sköterska, fick en spypåse och en blöt kall handduk över pannan. Jag somnade av utmattning och vaknade av illamåendet en kort stund senare. Maten jag åt spydde jag upp, sedan somnade jag om igen. När jag äntligen vaknat upp, nästan helt fri från illamåendet så bestämde sig jag och en sjuksköterska att jag skulle prova gå. Det gick bra, så jag fick gå och byta om. Jag bytte om och pratade igenom operationen med läkaren, sedan blev jag hämtad av min moster och hennes man.
 
Det var den dagen det, omtumlande men spännande och framförallt skönt att ha det hela bakom sig. Jag påverkades väldigt mycket av narkosen, jag var väldigt groggy och läkaren frågade flera gånger om jag verkligen var redo att åka hem. Jag ville bara hem och sova i min säng.
 
Hela dagen bestod egentligen bara av att sova. Idag, dagen efter, börjar jag känna av en dov smärta i knäet som smyger sig fram. Jag överlever.
 
Jag är ju bildjournalist så jag fotade lite under dagen. Jag sammanställde bilderna i en film jag klippte ihop i Premiere Pro CC i mobilen. Musiken är inget speciellt, jag tog det som fanns i appen.
 
Först, två stillbilder från dagen som även finns i videon.