När växer en egentligen upp?
Jag fyller 22 år på måndag. Jag är vuxen, eller? För när växer man egentligen upp? Detta är en extremt cynisk tanke men det känns som om att man blir vuxen när personer runt om en dör. Jag har gått på många begravningar sedan jag fyllde 18 år. Fem till sex stycken om jag inte minns rätt. Gråter gör jag sällan på begravningar, förutom på pappas. Då trodde jag att jag aldrig skulle sluta gråta. Det är nog min försvarsmekanism, då jag hellre sköter allt gråtande privat. För det hela är ju ändå rätt underligt, att i kistan som ligger det en person. En person du känt.
 
Döden är verkligen ett mysterium och i dag satt jag i samma rum på Kyrkans hus och fikade efter min farmors begravning. Precis som jag gjorde för 2,5 år sedan, då efter pappas begravning. Det hemska med döden är inte bara att en person försvinner föralltid, utan att det är oftast då släkt och vänner träffas som mest. Varje gång säger man att det inte ska bli så till nästa gång, utan att vi borde ses oftare. Förhoppningsvis kan jag kanske hålla det denna gång, då jag inte längre känner mig som liten längre.
 
Jag känner mig som min ålder, om inte äldre. Då händelser i livet formar en väldigt hårt. 
 
 
2016
Jag har tänkt att lägga upp en tillbakablick på året 2015 någon dag... Men just nu har jag ingen tid till att leta upp bilder som representerar året i sig. Istället tänkte jag ge mig på 2016, vad vill jag få utav 2016? 
 
Ojojojojoj, vad vill jag egentligen? Finns två överhängande saker som jag vill ha åstakomma under 2016. 
  • Sjukgymnastik; jag vill att smärtan i min högra hand ska försvinna, det vill säga att jag måste fokusera på min sjukgymnastik. Same story med mitt knä, men det är mycket bättre nu än förut. Hur blir man en hurtigbulle egentligen?
Det var kanske egentligen EN sak men med två disfunktionella kroppsdelar... 
Sedan vill jag umgås med mer familjen, fokusera på fotografering och jag ska gärna inte stressa ihjäl mig i vår. 
 
 
 
Det här med att blogga...
Jag har tydligen inte bloggat sedan oktober. Så, hej igen! Stress och bloggning går inte ihop, tyvärr. Just nu är det mycket på gång. Jag tänkte mest skriva hej! Jag har köpt ny kamera och jag har nyss påbörjat min sista termin på bildjournalistprogrammet. 
 
Här nedan är min efterlängtade kamera! Inget mer strul med brus vid låg ISO och AF-punkter så det räcker och blir över! 
 
Förhoppningsvis hittar jag tid till att skriva här igen inom en SNAR framtid, inte månader... 
 
Over and out!