När växer en egentligen upp?
Jag fyller 22 år på måndag. Jag är vuxen, eller? För när växer man egentligen upp? Detta är en extremt cynisk tanke men det känns som om att man blir vuxen när personer runt om en dör. Jag har gått på många begravningar sedan jag fyllde 18 år. Fem till sex stycken om jag inte minns rätt. Gråter gör jag sällan på begravningar, förutom på pappas. Då trodde jag att jag aldrig skulle sluta gråta. Det är nog min försvarsmekanism, då jag hellre sköter allt gråtande privat. För det hela är ju ändå rätt underligt, att i kistan som ligger det en person. En person du känt.
 
Döden är verkligen ett mysterium och i dag satt jag i samma rum på Kyrkans hus och fikade efter min farmors begravning. Precis som jag gjorde för 2,5 år sedan, då efter pappas begravning. Det hemska med döden är inte bara att en person försvinner föralltid, utan att det är oftast då släkt och vänner träffas som mest. Varje gång säger man att det inte ska bli så till nästa gång, utan att vi borde ses oftare. Förhoppningsvis kan jag kanske hålla det denna gång, då jag inte längre känner mig som liten längre.
 
Jag känner mig som min ålder, om inte äldre. Då händelser i livet formar en väldigt hårt. 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress