Det var länge sedan jag gick på hockey. Har saknat känslan av att stå med hejaklacken och skrika som om livet var påväg att ta slut. Idag så spelade Timrå IK mot Modo Hockey. Derby. Ett måste att gå om man är en liten hockeylover. 18:00 rullade hockeybussen ut ifrån Navet. Woho, nu jävlar! Full rulle i kropp och sinne. Hockey för fan.

18:45 klev vi in i arenan, vi hittade platser vid Modoklacken, vid fucking Modoklacken. Det var fullt överallt förutom där. Att stå bredvid några lökiga Modoiter var inte direkt roligt, men det skulle inte sabba mitt humör tänkte jag. Nu jävlar ska dem åka på spö. Fast så blev det ju inte. Tvärtom.


19:00 började matchen, Timrå tog ledningen och jag stod med världens hånflin mot Modoklacken. Sen blev det mål för Modo också, fan. Första perioden slutar. Mamma och hennes kompisar går ut och tar varsin cancerpinne medan jag besöker damernas.

Andra perioden flög sakta med säkert förbi, ilska och hat mot Modoklacken som aldrig, då menar jag inte en enda sekund höll käft. Jag är ingen dålig förlorare när det gäller hockey och så, men klacken gjorde mig så förbannad bara. Nej, det var inte bara det. Utan att dem skulle klämma sig fram genom publikhavet även fast det finns perfekta trappor att ta. Fick en och en annan Modoitare nästan upptryckt i ansiktet bara för dem inte verkar veta att trappor existrerar. Deras otroliga kreativitet sträckte sig inte långt heller, hörde ungefär 3-4 olika ramsor. Men jag vet inte om man kan räkna ”huggah shakka, huggah shakka.” som en ramsa.

Andra perioden avslutades, en och en annan cancerpinne till för tanterna medan jag smaskade gott på min chokladkaka som jag hade vunnit någon timme tidigare.

Tredje perioden var ett helvete, inte bara för att Timrå spelade så himla dåligt. Utan för att bakom mig hade jag en tjock gubbjävel som verkade ha en sjuk fetisch, jo, att gnugga magen mot ens rygg. Jag lutade mig framåt, magen följde efter, lutade mig ännu mera framåt, magen följde efter och gnuggade lite i takt till hejaklackarna. Tillslut så var jag så nära gubben framför mig att jag flåsade i hans öra. Hej, hej! Lotta här. Gav upp och fick ha magen i ryggen resten av perioden.

Jag skäms. Dåligt spelat, dålig match. Då pratar jag inte bara om Timrå utan också Modo, det var ingen spänning i matchen. Bara lite kramandes på isen, och några Timråspelare som insisterade på att kråma sig på isen varannan sekund. Skärpning nu! Och Modo, er lilla trudelutt som gick ungefär såhär: ”Klubben som jag har hela mitt liv att tacka för”. Nu blev det väl lite för emotionellt.