Planering.
Jag sitter och väntar på bättre tider idag. Om några timmar ska jag infinna mig på begravningsbyrån för att, ja, planera begravningen och allt som rör det. Dock har jag nästan allt klart, men det är inte bara min vilja som ska igenom. Vi är ju två stycken som är närmsta anhöriga. Det kommer vara en sån otrolig lättnad när planeringen och allt därtill är avklarat. Så någon annan än vi får jobba med detta och man kanske kan slappna av ett tag. 
 
Fast det är svårt att slappna av och ta det lugnt då det är mycket papper som ska ordnas. Jag måste till Skatteverket och få ut en massa papper som de inte aaaalls kunde skicka via posten. Suck. 
 
Varför kan inte en människa bara få dö utan vetskapen att det kommer bli ett pappershelvete för de anhöriga? Måste systemet vara så krångligt? Fick ringa runt, kan beskriva det som en jakt, när jag försökte se om pappa hade en försäkring. Ringa runt till olika människor som i sin tur måste ringa andra som i sin tur måste ringa mig och jag måste sedan ringa personen jag ringde i första början. Det blir nästan aldrig rätt första gången så man måste hålla på ett bra tag. Ett stort virrvarv. Kan det inte bara vara såhär: Man dör, det registreras i en databas som i sin tur skickar ut informationen till allt personen ifråga var medlem/uppkopplad/osv hos. Man slipper det där med dödsboanmälan, det sker automatiskt... Men jag vet inte, har bara fått en liten del av denna "kaka". Dock måste det gå att förenkla något enormt bara man tänker efter. 
 
Ett tips till alla, skriv ett testamente och skriv i det Vita arkivet(eller liknande). Det ska jag göra även fast jag är så pass ung. 
 
 
Du är saknad.
Det är alltid lika jobbigt att gå och lägga sig. Tidpunkten då alla tankar samlar sig och exploderar inombords. Nätterna är sömnlösa. Hela kroppen gör ont, fast ändå inte. Man är fast i ett slags vakuum som består av tomhet, ilska, ånger och skam. 

Man förväntar sig ett samtal, ett oväntat besök, eller en glimt av honom på vägarna vi promenerade på tillsammans. Istället möter man en iskall verklighet. Tomhet och frustration. En del av mig själv dog med honom, han tog med sig sin trygghet och närhet och kvar blev jag. Helt trasig. 
 
Det är så ofattbart och overkligt. Man förstår, fast ändå inte. 

Jag saknar min Pappa obeskrivligt mycket.