Jag har många dagar då jag känner mig ensam. Ensam och tom. Det finns ingenting i världen som kunde förbereda mig för detta och ibland förstår jag inte hur jag orkar med livet. Egentligen går det inte att beskriva i ord, men jag tänkte försöka ändå. 

 

Ni vet när man känner sig väldigt stressad, som att hela världen ligger på ens bröstkorg och man får tillslut svårt att andas? Det är så jag känner när jag vaknar, varje dag. Plus ångest, ånger och tusen andra känslor. 

 

När en så pass stor del av ens liv rycks bort på så kort tid så ... ja ... det finns inget värre. Det gör ont i hela mig. Varenda liten cell skriker. Man skriker efter känslan av genuin lycka och kärlek. Man skriker efter en person som man aldrig någonsin igen kommer att träffa. Att veta detta men att inte förstå, är som ett slag i ansiktet om och om igen. 

 

Det är så många känslor på en och samma gång. Ibland känns allt så otroligt orättvist.